![[Hukanson]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Individualism eller kollektivism?
Efter världskriget startade en stark rörelse för att fullborda sekulariseringen som innebar att samhällets bärande princip var "individen viktigare än kollektivet" till skillnad då från statskyrkosamhällets "kollektivet viktigare än individen".
Individualismens början kan sägas vara FN's upphöjelse av individuella fri och rättigheter till mänskliga rättigheter. Detta blev en ny lag i Sverige om religionsfrihet och separation kyrka-stat.
Staten har byggt upp en individuell plattform för oss medborgare att enskilt stå på med plikter och skyldigheter men också rättigheter. Den Svenska Värdegrunden.
Frågan är då - hur kan det ändå vara religionsfrihet i Sverige?
Den protestantiska kyrkan är skapad att vara en statskyrka där kollektivet är viktigare. Alla religioner är skapade på den tid då kollektivet är viktigare än individen. Hur kan det ändå vara religionsfrihet så att de kan tillåtas utföra missionsverksamhet i Sverige? Islam. Buddhism. Hinduister. Judar. Utländska kristna kyrkor. Inhemska kristna kyrkor. Det är väldigt ologiskt. Att i frihetens namn tillåta ofriheten att breda ut sig som dyrkande av Gud i religiösa församlingar är paradoxalt. Kanske också olagligt?
Visserligen kan man undra om politiken har fel? Kanske det är Guds vilja att vi fortsätter att sätta kollektivet främst? Individen har inga rättigheter som är viktigare än kollektivets skyldigheter?
Vi nordbor tycker kanske att vi är på rätt väg och har de rätta svaren på frågorna. Men hur kan vi då leva med denna kompromiss och denna underliga situation där politik och individ bestämmer medans kollektiv och Andlighet får leva på nåder?
Det här är ett viktigt problemområde som ju är en kritisk utveckling för oss alla. Hur kan vi förena Gud - Andlighet - individualism i något som vi inte själva har hittat på utan kommer från Gud och är Guds Vilja?
Många kanske då söker sig tillbaka tusentals år och hittar böcker om chakras och karma och meditation och vegetarisk celibatism. Skulle det vara lösningen?
Karma betyder egentligen att avvika från Guds vilja (konsekvenser) och det gör vi nog alla om man förstår hur vi borde vara. Så hur får man då reda på hur vi borde vara? Säkerligen ska vi inte förstöra något vi har byggt upp utan gå vidare på intelligensens och kärlekens väg.
I detta perspektiv av politik, religion och samhälle där allt är bra om det inte ifrågasätts eller förändras alltför mycket måste vi förena en större medvetenhet om andliga frågor i politiken. Det är enda vägen. Troligtvis kommer vi bli mer andliga i framtiden - individuellt - och det vore ju bra om vi då var fullt medvetna om anledningen till att vi är det. Det vore logiskt att Gud lever och fortsätter att leda oss med något som vi kan officiellt samlas bakom i vår utveckling.
Starta ny diskussion