Spelar nu in avsnitt från en tv-serie "I survived, beyond and back", där folk berättar om deras nära Döden upplevelser efter olika traumatiska händelser i livet.

Det jag tycker bäst om med serien är att deras berättelser om existensen efter Döden ofta är fyllda av ljus, kärlek, glädje och färger. De nämner alltid en Gud, en stark närvaro eller att bli välkomnad med ofantlig glädje av bortgångna vänner och familjemedlemmar.

Precis som vi alla är olika finns det inte en enda likadan historia, eftersom vi alla kommer att bli välkomnade tillbaka till Gud på olika sätt. Men alla de i serien säger att de inte fick stanna, eftersom de fortfarande hade något viktigt att uppnå i livet och att Gud besvarade bönerna som bads för dem.

Historier som dessa och annan kunskap har lindrat min fruktan för Döden..nu skall man bara övervinna ryggmärgsbeteendet man tillämpat i hela sitt liv och ersätta den med glädje och orädda tankar. Det är inte så att jag är mindre räd om mitt liv..tvärtom, jag försöker leva fullt ut i den mån jag kan!!

Vad är era tankar kring ämnet?