Gud finns för alla, alltid, oavsett om vi tror eller ej. Oavsett vad vi tror och hur. Gud är kärlek, Gud är liv. Gud är allt som är. Gud har inga begränsningar, Gud begränsar inte. Hen inkluderar allt och alla i allt som är. Exkluderande står vi människor för. Vi har en stark benägenhet att kategorisera, att (be)döma saker som "rätt" och "fel" . Men ett rätt är aldrig rätt för alla, så är det då rätt?  

Att basunera ut att man äger sanningen är att sätta sig på höga hästar, det är att göra annat än vad Gud gör. Säger jag att jag äger sanningen säger jag även att du har fel, och säger jag att du har fel dömer jag dig.Och vem är jag att döma när inte Gud gör? Vem är jag att påtala att grannen inte uppfostrar sina barn som jag uppfostrar mina? Eller att säga att alla ska måla sina hus gula för det gör jag? 

Som människor har vi ofta svårt att greppa om detta, att jag kan har rätt samtidigt som du har rätt. Att du och jag är ett i allt som är, att vi delar samma Gud oavsett vilken bild vi har av hen. För vi ser på Gud som vi ser på oss själva, begränsad av en kropp. Jag är kvinna, du är man - vi är olika. Men ur ett andligt perspektiv är vi samma. Gud är inte vi. Att begränsa Gud är att förminska hen, förmänskliga och förvanska. 

När vi istället skulle se och omfamna  Guds storhet, inse att vi aldrig kommer att kunna omfamna hela skapelsen och att det är okej. Vi kommer aldrig att förstå så länge som vi försöker att förstå med våra begränsade mänskliga hjärnor utifrån ett mänskligt perspektiv. Och trots det är det vad så många försöker att göra! 

Omfamna Guds storhet för i det omfamnar du dig själv.