Hur ska jag tänka här… tolkar jag det rätt om jag som exempel tittar på min fönsterbräda och tänker att "det är blommor mer behöver jag inte veta eller förstå". Eller hur ska jag tänka här?

Det går ut på att se saker utan att förknippa det med något annat. Det är en fönsterbräda (punkt). Inte dra iväg till -  den kan man ha blommor på, eller den är smal, eller den slog Eva huvudet i en gång. Utan helt neutralt -  en fönsterbräda. 

Eller en blomma, eller… Sitt och titta på en och samma sak, känn på känslan och dyker det upp någon känsla som vill dra iväg från "neutral" så stoppa den, stilla ditt sinne och låt inte dina tankar dra iväg med dig utan bara  - Det är en fönsterbräda (punkt!). 

Detta för att vi ska inse hur mycket alla saker är förknippade med, vilka tankemönster och tankebanor som vi har kring allt och alla. För när vi inser det inser vi även att dessa är inlärda och är de inlärda kan vi lära om. Det är säkert inte aktuellt då det kommer till en fönsterbräda men vi alla brukar ha mängder med saker som triggar oss, eller som är förknippat med något som hände för flera år sedan. Saker och situationer som skulle må gott av att bli av med de inlärda tankemönstret. 

Målet är alltså inte att hitta det neutrala utan mer att inse hur mycket vi har förknippat till saker som i sig själva är neutrala. Att finna ett helt neutralt eller objektivsynsätt till sakar och ting är i princip omöjligt.

Ah, tack! Då tror jag att jag förstår hur jag ska tänka! 🙂

Övningen verkar mycket bra. Jag känner att syftet skulle vara att avprogrammera hjärnan att hela tiden värdera andras göranden , utseenden och val. Att ständigt värdera allt man ser. Fin fönsterbräda/ful fönsterbräda gör att man inte kan bara vara. Man gör då värderingar av sig själv hela tiden. Vad snygg/vad ful jag är idag osv. Det tar mycket energi i onödan och är motsatsen till att acceptera sig själv helt och fullt. Jag har även tidigare övat på att låta människor vara som de är utan att värdera ex jösses vad hon är ytlig (eg. Hoppas jag själv inte är ytlig. Jag tror att jag är ytlig och det är inte bra. Jag är inte bra) man fastnar i självkritik dvs avsaknad av egenkärlek. Jag ska prova övningen. Är nog effektiv tror jag! :)

Varje övning hänger ihop med den förra så det klarnar mer när man kommer vidare. De talar bla om att vi aldrig kan vara neutrala eller objektiva i förhållande till saker och ting, men vi kan "programmera" om laddningen, vi kan lära oss hitta förhållningssätt som är så neutrala som möjligt, och iaf positivare än de vi hade innan. Just det att vi kan välja är nyckeln.

Kathja Du skrev det jag menade med andra ord. Vår däggdjurshjärna är programmerad för att hela tiden leta faror. Eg djur som vill äta upp oss. I dagens samhälle behövs inte denna funktion lika mycket och gör att vi drabbas av stress, självkritik, ångest och katastroftankar. Det verkar vara någon som känner till människans inre natur och vilka problem det skapar i vårat nuvarande samhälle som dikterat boken. Kom informationen till boken från Gud?

Så här står det i inledningen till boken Älvan… (så svaret på in fråga är Ja)

"En Kurs i Mirakler började med att två personer plötsligt beslutade sig för att arbeta tillsammans för ett gemensamt mål. Deras namn var Helen Schucman och William Thetford, professorer i medicinsk psykologi vid Columbiauniversitetets institution för medicin och kirurgi i New York City. Det har ingen betydelse vilka de var, förutom att historien visar att tillsammans med Gud är allt möjligt. De var allt annat än andliga. Deras inbördes förhållande var svårt och ofta ansträngt, och de var måna om att få personligt och yrkesmässigt erkännande och status. På det hela taget styrdes deras liv till stor del av världsliga värderingar. - - - Tre häpnadsväckande månader föregick själva skrivandet, under vilka Bill föreslog att jag skulle skriva ner de synnerligen symboliska drömmarna och beskrivningarna av de egendomliga bilder som jag (edit Helen) fick. Även om jag vid det här laget hade blivit mera van vid det oväntade, blev jag ändå mycket förvånad när jag skrev: “Detta är en kurs i mirakler“. Det var min första kontakt med Rösten. Den var ljudlös, men tycktes ge mig ett slags snabb, inre diktamen som jag skrev ner i ett stenogramblock. Skrivandet var aldrig automatiskt. Det kunde avbrytas när som helst och senare återupptas. Det fick mig att känna mig mycket obehaglig till mods, men det föll mig aldrig på allvar in att sluta. Det verkade vara ett speciellt uppdrag som jag på något sätt, någonstans, hade gått med på att slutföra. Det representerade ett verkligt samarbete mellan Bill och mig, och jag är säker på att mycket av dess betydelse ligger i detta. Jag skrev ner det Rösten “sade“ och läste det för honom nästa dag, och han skrev det på maskin efter min diktamen. Jag förmodar att han också hade sitt speciella uppdrag. Utan hans uppmuntran och stöd skulle jag aldrig ha kunnat fullfölja mitt. Hela processen tog ungefär sju år."

Kathja Ok. Då fattar jag. :)