Amen!

Man behöver ingen Gud för att vara nöjd med sig själv!

Men det är också ok att behöva en Gud, för detta ändamål. :)

#1 Visst är det så! Men för väldigt många inte helt självklart, man vill gärna ha det till att jag är ett och Gud ett annat. För hur skulle det se ut om jag är Gud, om än bara en del av det hela?! 🤪

Utan Gud är jag nöjd med mig själv, med Gud är jag inte nöjd med mig själv.

Det låter negativt i vår hedonistiska kulltur, men det är egentligen ett större behag att välja Guds sida. Det är stoltheten man väljer bort, för det är av stolthet vi ser oss själva med nöjdhet, men vi kan inte vara nöjda om vår natur ständigt är dragen tilll synd.

Vi är en del av det hela. :)
(Utan att bli 🤪. 😉)
:)

#2 Nej vi behöver inte Gud för att vara nöjda med oss själva, men oavsett vilket är vi en del av Gud i alla fall. För mig handlar det inte om att "behöva" det handlar mer om att inse hur saker och ting ligger till. Att erkänna Gud är för mig att erkänna min egen storhet, och i det ligger en otrolig kraft och förmåga. Förutom kärlek, tillit och harmoni. ❤️

#4 Intressanta tankar  - vad innebär "bunden till synd" för dig?

Ibland funderar jag på hur religiösa ser på icke religiösa… och tvärt om.

Kan det finnas ett sorts "skynke" som gör att man inte kan se varandra, riktigt fullt ut? (Man kanske avfärdar, för att den andre tror/tror inte…)

(Jag hoppas att denna tankegång inte verkar alltför tokig…) :)

#6 att vi alla har tendens till stolthet som gör att vi ställer oss framför solen och låter vår skugga falla över andra, och att vi är nöjda med det. Att vi därefter dras till resten av Dödssynderna.

Jag betraktar icke-troende som i en sorts förvirring, och i en blindhet. Jag ser dem i lidande och jag ser deras kamp. Jag ser deras försök som förgäves, därför att de på egen hand försöker reda ut vad som är bortom deras makt. Jag ser deras ovilja eller oförmögenhet att se, och att underordna sig en större makt - den enda makten. 

Jag ser också att jag inte kan ta Guds roll och döma andra. En annan persons livsväg är lika mycket bunden till Gud som min egen. Jag kan bara be för min nästas välmående. Jag ber också om möjlligheten att upptäcka min egen stolthet.

Jag ber inte att mina medmänniskor ska bli fria från sin livssituation. Hur kan jag veta att en annan persons lidande inte är vad som krävs för att den personen ska finna Gud? Jag ber bara att de ska finna Gud. Jag erkänner att mitt eget lidande är min största möjlighet till lärdom, och jag ber att få styrkan att verkligen se lidandet på det sättet.

Att vi lider, och att där finns vägen till vår egen utveckling, är en sak, men det hindrar oss inte från att agera för att andra ska må bra.

# 7 Inget är för tokigt! Dina tankar är dina och därför viktiga, och jag är tacksam över att du delar med dig  - det är ju hela grejen med denna sajten.  ❤️

Det känns som att ni är inne lite på samma sak - dolfen och yon - detta att det lätt blir ett "ni" och ett "vi". Fel och rätt. Utanför eller innanför. Och det tror jag är blir så därför att vi allt för ofta låter våra rädslor styra. Vi är rädda för det okända, vi är rädda för att göra fel eller sticka ut  - och i och med dessa rädslor så hamnar vi lätt i att vi inte ser klart och att vi ser ner på andra. Att vi i vår vilja att göra "rätt" tappar bort vad rätt är  - att leva i kärlek till allt och alla. Att se att alla andra är en annan du, oavsett tro och annat som kan skilja oss åt vid en första blick.

#10 Tack för bra ord! :)

Tack själv för att du delar med dig av din vishet Yon! Jag ser det mycket som dig, vilket även det står i Bibeln - att vi inte ska döma andra. Alla har vi våra vägar att vandra och det vi kan göra är att själva leva i kärlek, öppenhet och ärlighet så att andra kan inspireras av oss att följa vår väg. Oavsett vilken väg vi nu har valt. 

Ser man så på saken genom tanken att Gud är allt och Gud är kärlek så finns det inget "ont" eller "gott" allt bara är. Allt som sker i våra liv är en gåva från Gud, en gåva som vi kan använda till att växa och hitta ännu en puzzelbit i det som är vårt liv.

Mitt grepp om andra ska vara mjukt som bomull, mitt grepp om mig själv ska vara starkt som stål. :)

Nu får man inte tolka det negativt. Jag menar att min ambition ska vara att rikta fokus till mina egna tillkortakommanden (på ett utvecklings-positivt sätt enligt Gud), snarare än att fördjupa mig i andras brister. 

En bok som är intressant, som kanske relaterar, är Alan Watts - Behold The Spirit.

Ja(h) = gudversionen av mig och Jag har jag haft en del kul med men jag ser det som bibeln lär ut. Gud, Fadern Sonen och den Helige anden. Sonen är ju Jesus, född av en jungfru, och har all makt i härligheten. Det är inte mig det syftas på men jag ser mig som Guds son iaf.

Guds rike är där det är fred, tror jag.