Som jag ser det kan vi aldrig vara ensamma eftersom vi alla är sammankopplade i ett stort ETT, vi är alla en del av det Gudomliga. I det finns för mig ett lugn och en trygghet, där finns harmoni och tillit. Ibland tappar jag bort mig, eller rättare sagt, ibland tappar jag bort allt som är  - där i villfarelsen är jag ensam. Där bor känslan att jag seglar själv på mitt hav, istället för att vara en droppe i havet.

Då börjar livet att svaja. Det är där jag tappar styrfart och glädje. I ensamheten bort tvivlet  - ur tvivlet föds vanmakt och apati, panik och rädslor. Då får jag andas och lyfta blicken mot skyn  - andas in allt som är och stilla mig. Påminna mig om vad jag är, det samma som du är, en del av allt som är. Där bor trygghet, harmoni och inte minst kärlek. Det är för mig Gud.

Vad är det för dig? ❤️