"Jag vill prisa Herren, han ger mig råd, mitt inre förmanar mig om natten. Jag har alltid Herren inför mig, när han står vid min sida vacklar jag inte. Därför gläds mitt hjärta och jublar, min kropp är i trygghet, ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven. Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand." (ps 16:7-11)

Vad innebär det för dig?

Generellt sett tror jag att just detta är vad människor över lag kan ha svårt för då det kommer till "tro på Gud". Vi kan tro på skapelsen, vi kan tro på Gud och Guds existens, kanske till och med på att vi är en del av allt som är - men då det kommer till att leva i TILLIT, att tro att Gud i alla lägen finns för oss, nja då vacklar vi. Där tar egot över och vi faller in i att vi nog måste ditten och datten för att över huvud taget fortsätta att leva.

Om vi istället lutade oss tillbaka och vilade i full förvissning om att Gud faktiskt tar hand om oss, att skapelsen vill oss väl, att vi är älskade och aldrig ensamma. Hur skulle våra liv inte bli då?! 🥳

Vad kan det vara som gör att det är så svårt?