![[Kathja]1](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Döden
Just i dessa dagar blev det tydligt för mig att jag så uppskattar att leva! Vem har tid att dö menar jag? Det blev påtagligt då yngsta dotterns svärfar fick en stor hjärnblödning och antagligen kommer han inte att klara det, detta är första gången som någon i min egen ålder går vidare.
Det gjorde att jag började tänka på detta med döden… Det finns ju ganska många olika uppfattningar om vad som händer när vi dör. Vi dör och så är det inget mer. Vi dör och sedan ligger vi i (minnes)gravarna och väntar till den ytterst dagen då vi alla ska återuppstå. Eller så skuttar vi upp till Gud och lever som glada änglar. Eller så…
"Stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån och anden [dvs livet] vänder åter till Gud som gav den" (Pred 12:7)
I Bibeln står det klart och tydligt att vi ALLA ska återuppstå från de döda.
"Om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda?" (1 Kor 15:12)
För min del ser jag det som troligast att vi slutar att vara mänskliga och återgår till att vara andliga. Den fysiska materien är och förblir nedbrytbar - det gäller i hela Universum, det gäller allt som är uppbyggt av atomer, det gäller alla levande organismer på jorden. Det är säkert ingen omöjlighet att förlänga varelsers liv (under idealiska förhållanden, som exempelvis de förhållanden de första människorna levde under), men det går aldrig att göra fysiska organismer odödliga eftersom det är en grundläggande och nödvändig funktion hos själva materien att vara just nedbrytbar. Det är så Gud har skapat den. Det är de naturlagar han själv har lagt ner i hela sin skapelse. Det är en nödvändighet för att den fysiska skapelsen och det fysiska livet ska kunna existera.
För att Guds barn ska kunna leva för evigt kan de följaktligen inte förbli fysiska varelser, utan måste övergå i ett annat tillstånd, en annan existensform, som vi kallar för "andlig" - samma existensform som Gud själv. Och det är också vad bibeln påpekar väldigt klart på en mängd ställen.
"Det säger jag er, bröder, att kött och blod [dvs en människa i en fysisk kropp] inte kan ärva Guds rike." (1 Kor 15:50)
Vad tror du, hur ser du på döden? Är det en övergång till något nytt, eller kanske en återgång till det som var innan vi landade i denna mänskliga form? Eller är det inget alls?
Döden
En del av livets process. Många tror att döden är slutet på existensen. Andra tror att vi vandrar vidare i någon annan form. Jag tror ju på det sist nämnda.
Jag tänker mig också att döden finns i oss under hela vår levnad, i vårat egna vara. I själva livet.
Om vi ser tillbaka på våra liv? Vad ser vi då?
När jag ser tillbaka på mitt liv så ser jag motståndet och kampen som jag har befunnit mig i. Jag ser också alla de tidigare föreställningarna som jag hade om Livet och hur hårt jag höll fast vid dem som min verklighet och hur rädd jag var för att "se" igenom min livslögn min verklighet.
Varje uppgivande av egot "min tanke värld" av hur det ska vara. Har känts som en döds kamp och när så polletten trillat ner och insikten landat, så har jag bytt form. Även om det inte syns.
Jag har glidit ur en form till en annan där någonstans inom. Till någonting vidare varmare och mer kärleks fullt.
Liksom jag upplevde det en gång när jag var på väg att lämna, men blev tillbaka visad.
Som jag ser det nu i skrivande stund, så hissnar tanken och i djupet jublar själen inom
Livet och Döden finns synlig överallt i naturen.
Löven faller av träden, stammarna står mörka,kala och nakna med sina spretiga grenar under höst och vinter.
Dvalans tid innan våren och sommaren återföds i Livets cirkel.
Aldrig något avbrott, ständigt pågående återskapar Jorden sig själv. Om och om igen, sen begynnelsen.
Döden är lika självklar där som Livet.
_Det är människans logik som inte accepterar Livet på Livets villkor. Vi har skapat regler och normer för hur vi vill att det ska vara.
_
Vi har vänt vår inneboende källa ryggen och förlitat oss på vetenskap, som inte rymmer den inneboende djupare kraften i var och en av oss.
Där med har vi också gjort avkall på vårt egna ansvar över våra Liv, vårt egna välbefinnande.
Den yttre människan fostras till att gömma och glömma Det Vi Är.
Frestelserna är många här i vår värld. Oftast utom räckhåll för vårt synliga begär. Det vi tror oss vilja ha ökar bara avståndet till vårt eget inre jag.
I vårt samhälle är det fult att visa sig sårbar och svag!
Så människor sluter sig och kryper in i normens ram över hur det ska vara.
I vår synliga värld glömmer vi oftast bort vår inre sfär!
_Det är de tankar som jag har och haft ett tag.
_
Vacker och insiktsfullt som alltid rore. ♡♡♡
Intressant ämne som är intimt sammanvävd med mänsklighetens utveckling. Jesus var Kristus i det att han var den först uppståndne från de döda. Aha, det fanns ett dödsrike därifrån ingen kunde undfly förrän Kristus öppnade möjligheten! Vart blev man sedan uppstånden? Till Himmelriket som var ett Andligt Ljusrike med gudar och änglar där Jesus Kristus skulle få äran att bli Konung på Himlakonung-tronen om han lyckades med konststycket att besegra sina fiender och lägga jordens riken under sig som en fotapall. Det lyckades han med enligt alla uppgifter. Därför sitter han nu på tronen och regerar en tillblivelse av sin Kungamakt. Guds Rike på jorden då? Kunde aldrig kött ärva detta? Jo , enligt de uppenbarelser som gavs till den amerikanske profeten Joseph Smith som grundade Jesu Kristi Kyrka i USA blev ett antal heliga släkten i kyrkan värdiga att ärva Guds Rike på jorden och enligt Kyrkans heliga skrift är det sanning att de fortfarande gör det idag.
Jag tror inte att han var den förste att uppstå från de döda, bara den som valde att ta på sig att tydliggöra för människan vad vi är, och vad vi kan göra. Även efter döden. Jag tolkar bibeln som beskrivningar om hur våra liv, och förmågor, fungera. Med andra ord är "himmel" och "helvete" inga specifika platser, Jesus sitter inte som en människa på en tron och vi alla har alltid uppstått efter döden då döden bara en en passage till nästa nivå. Livet är ett kretslopp även för oss - ande (bara energivarelse) - människa (fysisk kropp och energivarelse i ett) - ande - människa -ande…
Så tänker jag. 😃
Jag tror att han inte behövde kroppen längre när han sitter på tronen med allting underlagt sig. Den fasen i vår utveckling kan vara över då vi behövde identifiera oss med en lidande Guds Son för att förstå att vi själva är Guds Barn i jordelidandet.
Jag tror även att Gud uppenbarar sig för oss på det sätt vi kan ta emot och hålla för sant från tid till annan. Våra förfäder i Europa har de senaste två tusen åren levt den kristna tron dag och natt. Har det funnits ett dödsrike? Ett helvete? Uppsteg inte de heliga till himmelen? Forna tiders heliga gudstro håller det för sanning och många tror så än i dag.
Men så många börjar tänka annorlunda! Hur kan det komma sig? Vad finns det för anledning till att tänka annorlunda om Gud och det andliga livet? Det finns ju ingen annan auktoritet för en förändring än himmelens Gud, så var är de uppenbarelser och budskap som förändrar?