Det är viktigt att prata om detta därför att vi bör ta det på allvar att vi måste "flytta" förr eller senare, inte bara vi själva utan alla våra nära och kära, ja alla människor. Men känna gör man mest när någon närstående lämnar ens närhet och man saknar personen så mycket därför att man aldrig mer får vara tillsammans och göra det man brukade göra. Det kan kännas svårt, tungt och hårt. Vi börjar få kunskap om hur livet på andra sidan är. Vad väntar oss, personen som kommer över. Just detta är viktigt att bejaka för vår beredskap att leva i himlen kan bespara oss mycket oro och tvivel.

#1 Just precis och det är också därför som jag tar upp frågan. Jag tycker också att detta är viktigt att diskutera.

Har du någon speciell anledning att lyfta upp ämnet just nu? Det är alltid viktigt och aktuellt men det går lättare att samtala om vi har någonting att relatera det till i våra egna liv just här och nu. Att känna av en avliden släkting en tid efter dennes död är inte ovanligt…kanske den stannar en tid för att tillse sina starka intressen…innan den tar farväl och går över helt och hållet.

#3 Förra året förlorade jag en gammal skolkamrat. En mosters man har avlidit och en eldsjäl i skytteklubben som jag tillhör.

Du och säkert många fler har aktuella erfarenheter av att en vän avlidit och vi vet att själen farit till högre dimensioner. Är allt som finns kvar bara minnet av personligheten i vännernas minnen? Egentligen inte alls. Personligheterna finns kvar som personligheter men i en annan existensverklighet den sk astralvärlden. Vår livssjäl och heliga ande går in i Gud men vår personlighet går in i Astralvärlden och fortsätter sin medvetenhet där nästan som om ingenting har hänt! Den bara plötsligt befinner sig där och förstår efter ett tag att den bytt existensverklighet.

#5 Om själen går in i Gud eller inte låter jag vara osagt, men jag är övertygad om att själen helt klart flyttar på sig när en människa dör.

Av tradition kallar man allt i människan som inte är dödligt för själ men det är egentligen en tre-enighet av gudomlig själ, helig ande och sinnesmentalitet. Det är vår gudomliga själ som håller vårt hjärta igång och blodflödet och lungornas andning….allt vitalt. Att känna sorg och saknad är ju viktigt. Inte stänga av och låtsas som att det går bra ändå. Det är viktigt att gråta om man känner för det. Ännu bättre är det att vara tillsammans med en vän när man gör det. Då kan man också samtala om det svåra i livets bergochdalbana.

#7  Precis!